Min väg tillbaka

Livet fortsätter.

Livet går vidare, tar mig hårt i handen.

Kom med, hoppa på tåget, du förtjänar det.

Du är redo.

 

Och glöm ej, att detta inte gavs från någon högre makt.

Du gav dig själv detta.
Tog det, med all rätt.

Fortsätt så.

 

Det främmande, ljuvliga

Det är kväll, tidig kväll men ändå kyligt i luften. Att sommaren redan flyter iväg, trots att det är mitten på augusti. Vi spatserar över kullerstenen i nedförsbacke på väg ner mot glassbaren han pratat om så mycket. I ballerinaskor blir det vingligt och skakigt men han har ett stadigt grepp runt midjan på mig. "Det finns inge godare glass, jag lovar!"

Jag mumsar fortfarande på mina tre olika kulor choklad av olika varianter när jag tappar strössel över hela hakan. Han är såklart redan färdig och tittar på mig medan jag fumlar med glassen och allt strössel. Han skrattar och åt min klumpighet och hur jag slafsar i mig denna mängd choklad. Jag ger honom en blöt puss och han ger mig sitt allra vackraste leende medan han slänger armen över mig. Jag undrar i den sekunden hur han står ut med denna storm till flickvän. 

Vi sitter på en kall stenbänk och våra ansikten badar i solnedgången. Framför oss plaskar berusade ungdomar ner i vattnet och skrattar åt livets rus. En annan man kommer med rangliga steg fram till oss och säger att kärleken är så fin när den är ung. I stunden tänker jag inte på det, utan skrattar åt den gamle mannens kommentar. Sommaren som är på väg att lämna oss tar i oss med så milda vindar och varma tag. 


Det är dagen som stavas 365 dagar. Jag tänker på det hela dagen i allt choklad och kaffeos, men är helt uppe i varv när vi har bestämt träff. Sminkad, och till och med ombytt i bilen på parkeringen springer jag mot perrongen och glider igenom spärren. Undrar halvt irriterad vart han är, inte har vi tid att missa det här tåget också. Så ser jag honom i en liten glaskur längre fram.

I det ögonblicket hoppar mitt hjärta över ett slag. Han är iklädd kavaj, ljusblå skjorta och ljusa byxor. Jag ser direkt att han fipplat med frisyren ett tag, för den är verkligen fin. Så petig som han brukar vara. Jag kan inte förstå att denna snygga man är min och att han nu står och väntar på mig. Inte nog med det räcker han fram en bukett rosor och jag kan inte låta bli att rodna. 
"Varför rodnar du så mycket älskling haha?"


Det är inte därför jag älskar honom. 
Han skämmer bort mig med både komplimanger och gester, men det är fortfarande inte därför. 
Ingen har någonsin tidigare tittat på mig som han gör.
Han ser mig. Ända in i själen. Utan att han själv vet om det.
Jag har aldrig tidigare känt såhär. 
Varje dag påminner jag mig själv om det. 

 

 

Sugit plåster

Jag har alltid sagt att känslorna vi känner är det finaste vi har, det finaste vi kan ge våra medmänniskor. Det är nog sant, eller det måste det vara.

Men det jag glömde att säga till dig är att,

känslorna alltid har en till sida.

En tvilling, fiende, professor. Eller kanske jämlike.

En baksida, om du så vill.
En sida som likt en spegel reflekterar densamma känsla.
Men sidan kan även vara av motsatt art.

 

Det vet jag nu.

 

Att du lät mig säga de där orden är en gåta,

för skulle någon försöka använda de där intetsägande orden mitt i min storm skulle nog någon dö. Ungefär så.

3.14 avfyrade mentala nackskott.
För inte fan förstod jag någonting.
Förstod inte att mängden vackra känslor omgärdade av rosa krusiduller,
skulle kunna innehålla samma mängd mörk avgrund och ödeläggelse.

 

I vissa känslor har det vackra drunknat i avgrunden.

Så är det bara.

 

Ocean. Oceaner. Oceanen.

Det är oceaner mellan oss på riktigt nu.
Bokstavligen, bildligt, på riktigt.
Det finns inget att säga, och

Atlanten har väl aldrig varit så stor.
Ibland undrar jag om du glömt.

 

En månad

Idag är det exakt en månad sedan.
En månad sedan det var

Valborg,

födelsedag,

folkfest 

och

han.

Bara han i hela mitt hjärta.

 

Kaboom.

Jag som alltid tyckt att detta inte är för mig,

nästan sett med smygförakt på det.
Sett de där människorna som väljer att leva i ett sjukt beroende,

ett ständigt beroende av en annan människa.
En annan människa som styr hela deras allt,

och de följer hungrigt efter.
Utan hjärna, 
utan ögon,
utan vett.

Hur kan man leva så, brukade jag tänka.

Hjärnan, maskineriet, känslokontrollen.
Det är ju drivkrafter, hörnstenar, i mina drömmar.
Kontrollen som har gjort mig stark,

har hjälpt mig att klara sådant man inte ska klara.

Men också gjort mig oåtkomlig, oemottaglig.

Och, framförallt, svår.

 

Så sitter jag plötsligt i mitt älskade universitetsbibliotek,

och kan varken tänka eller fokusera.

Ögon som hela tiden svävar över salen och iväg ut genom fönstret,

stannar drömskt någonstans mellan löv och blomster.
Tankar på bara honom.
Jag. Vill. Andas. Dig.

Dig. Dig. Dig.

Ibland känns det sådär, som att jag bara vill kedja fast våra händer,

och att jag skulle vara förjävla nöjd så.

Aldrig släppa taget,

och tillsammans bara garva oss genom livet.

 

Så, nu vet jag.

Det är inget jävla val.
Den bara tar dig med storm,

och valmöjligheten att säga nej
är blott en naiv tanke från fjärran.
Så ja,
jag får väl försöka lära mig att leva
utan hjärna,
utan ögon,
utan vett.
Och hoppas att jag åtminstone lyckats snappa upp något om succession och förvaltarskap och bodelning och allt det där som nu är ointressant, inför den kommande sista tentan.
För efter den andra juni ska jag låta varenda liten tanke gå fri och bara,
bara låta mig själv falla fritt.
Utan säkerhetsventiler,
utan eftertanke.

 

Tiden

Ah. 

Älskar detta. Älskar honom. Älskar henne. Älskar dem. 

Bara älskar allt. 

Glittrar. 

 

Nu är livet.

Länge leve vi. 

 

Gamla ord som håller sin sanningshalt

Det är inte för att jag inte vill.
Inte för att jag har blivit förstörd.
Inte för att jag inte vet att det är fint.

 

 

Eller så är det precis just därför.
För allt det där.
För det där som förstördes en tid för längesen.

 

För att jag inte tål den där vardagen tillsammans.
Tål knappt att ens tänka en kort sekund på det.
Det bara svartnar.
Ett mörkt, farligt beroendemissbrukheroin jag inte gärna testar igen.

 

Ändå vet jag att det inte är fult,
bara för att det är ett beroende,
det är bara inte för mig.
För jag jagar aldrig igen.

 

Veckans mest lästa artiklar

Pimpa din blogg! Sätt guldkant på höstenVeckans outfits
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://starsandsisters.devote.se