Snart är det sommar.

Är kaffevarm i kroppen när vi går utanför porten ut i morgonsolen. Precis sådär behagligt varmt och kvittrandet går non stop. Fullkomligt blå himmel och titta, körsbärsblommen blomstrar som om den aldrig mött våren. Gräset är blött men grönt, och asfalten grusig. Jag brister ut att: "idag blir nog en fin dag!"

Mitt i denna blomstring och ljuvlighet slits vi isär. 

Ett sista andetag bakom hans öra, två händer som sakta släpper och det enda som är kvar är jag och min vinkande hand, mot ingenting. 

Den bekanta känslan sprider sig i bröstet och samma tankar börjar snurra igen. 

Mitt i allt detta vackra, ljuvliga finns det vedervärdiga också. Hur kommer det sig?

Det gör så ont att slitas isär. 



Du

"Du är inte din ålder,

eller din klädstorlek.
Du är inte din vikt,

eller din hårfärg.
Du är inte ditt namn,

eller smilgroparna i dina kinder.

 

Du är alla böcker du läst,

och alla ord du talar.
Du är din kaxiga morgonröst,

och leendena du försöker gömma.

Du är värmen i ditt skratt,

och varje tår du gråtit.
Du är sångerna du sjunger så högt

när du vet att du är ensam.
Du är alla platserna du varit på,

och den du kallar 'hemma'.
Du är vad du tror på,

och människorna du älskar.
Du är fotona i ditt sovrum,

och framtiden du drömmer om.

 

Du är gjord av så mycket vackert,

men du verkar du ha glömt,

när du bestämde att du definieras

av de saker du inte är."



Det främmande, ljuvliga

Det är kväll, tidig kväll men ändå kyligt i luften. Att sommaren redan flyter iväg, trots att det är mitten på augusti. Vi spatserar över kullerstenen i nedförsbacke på väg ner mot glassbaren han pratat om så mycket. I ballerinaskor blir det vingligt och skakigt men han har ett stadigt grepp runt midjan på mig. "Det finns inge godare glass, jag lovar!"

Jag mumsar fortfarande på mina tre olika kulor choklad av olika varianter när jag tappar strössel över hela hakan. Han är såklart redan färdig och tittar på mig medan jag fumlar med glassen och allt strössel. Han skrattar och åt min klumpighet och hur jag slafsar i mig denna mängd choklad. Jag ger honom en blöt puss och han ger mig sitt allra vackraste leende medan han slänger armen över mig. Jag undrar i den sekunden hur han står ut med denna storm till flickvän. 

Vi sitter på en kall stenbänk och våra ansikten badar i solnedgången. Framför oss plaskar berusade ungdomar ner i vattnet och skrattar åt livets rus. En annan man kommer med rangliga steg fram till oss och säger att kärleken är så fin när den är ung. I stunden tänker jag inte på det, utan skrattar åt den gamle mannens kommentar. Sommaren som är på väg att lämna oss tar i oss med så milda vindar och varma tag. 


Det är dagen som stavas 365 dagar. Jag tänker på det hela dagen i allt choklad och kaffeos, men är helt uppe i varv när vi har bestämt träff. Sminkad, och till och med ombytt i bilen på parkeringen springer jag mot perrongen och glider igenom spärren. Undrar halvt irriterad vart han är, inte har vi tid att missa det här tåget också. Så ser jag honom i en liten glaskur längre fram.

I det ögonblicket hoppar mitt hjärta över ett slag. Han är iklädd kavaj, ljusblå skjorta och ljusa byxor. Jag ser direkt att han fipplat med frisyren ett tag, för den är verkligen fin. Så petig som han brukar vara. Jag kan inte förstå att denna snygga man är min och att han nu står och väntar på mig. Inte nog med det räcker han fram en bukett rosor och jag kan inte låta bli att rodna. 
"Varför rodnar du så mycket älskling haha?"


Det är inte därför jag älskar honom. 
Han skämmer bort mig med både komplimanger och gester, men det är fortfarande inte därför. 
Ingen har någonsin tidigare tittat på mig som han gör.
Han ser mig. Ända in i själen. Utan att han själv vet om det.
Jag har aldrig tidigare känt såhär. 
Varje dag påminner jag mig själv om det. 

 



Tiden

Ah. 

Älskar detta. Älskar honom. Älskar henne. Älskar dem. 

Bara älskar allt. 

Glittrar. 

 

Nu är livet.

Länge leve vi. 



En vecka i livets liv

Att dagen innan min tjugonde födelsedag i tre väskor och sjuttielva påsar packa ihop mitt liv på Nilssonsbergs som inneboende, för att flytta till mitt alldeles egna rum på Viktor Rydbergsgatan 48. Mitt egna förstahandskontrakt. Att min älskade mamma möter upp mig i Göteborg med bilen och allt möblemang, för att hjälpa mig att flytta 2 km bortåt. Hur vi kånkar och bär kartong, påse och väska fram och tillbaka mellan bil och rum i säkert en timma. Och hon är så mammig och praktisk som bara en mamma kan vara. Väl i rummet slänger hon ihop möbel efter möbel som om hon inte gjort annat i sitt liv, och jag tittar på henne med så mycket tacksamhet. Hur vi mitt i allt flyttstim får avbryta för att gå någon ynka km neråt gatan för att äta en fantastisk pre-födelsedagsmiddag på min favoritrestaurang. Musslor, bouillabaisse, vitt vin och min mor, alltså vilken middag. Men mer än så blir det inte för vi är taggade på att fortsätta med rummet. Somnar sedan i det rum som nu är mitt, med min mamma några meter ifrån, precis innan tolvslaget med en sån himla feel good-känsla i hela kroppen.

 

Att på min födelsedag vakna upp med en morgonsol som letar sig in mellan filt (som mamma tillfälligt satt upp som gardin) och fönster, och höra ett litet grattis några meter ifrån. I mitt rum, efter första natten. Att hänga på låset utanför inredningsbutikerna prick kl. 10.00 för att vi ska hinna kompletteringsshoppa och montera upp. Och att faktiskt på 1.5 h hinna gå in i fem butiker två gånger för att hitta allt det perfekta. Ljusa svallande gardiner, babyrosa badrumsmatta, skira sidenband att dekorera med.

 

Att komma till skolan efter ett magiskt dygn och möta upp min nära vän i klassen, och få ett perfekt inslaget rektangulärt paket. Ett paket innehållandes boken. Boken som jag velat läsa så länge nu. Om att älska av Mihaela Forni. Och jag bara kramar Emelie och dör tacksamhetsdöden.

 

Att promenera till Avenyn och kliva in på Systembolaget, bara för att jag kan. Gå runt och kolla på allt, och än en gång, köpa vadfan jag vill bara för att jag kan.

Att några timmar senare fixitrixa och lägga på skimmer, för att sedan möta upp mina fina jurrepinglor i Göteborgs kärna för att äta en trevlig födelsedagsmiddag. Och så fina de är. I piff och innerliga leenden.

 

Att på fredagen 16.00 kasta ifrån mig allt vad juridik heter och åka hemhemhem. Hem till min älskade familj, till mina underbara vänner. Att springa upp till mitt lilla flickrum och mötas av blomma till rummet, kuvert och fint inslaget paket. P.A.K.E.T.E.T. Paketet innehållandes k.l.o.c.k.a.n. The klocka. Mina drömmars klocka i silver, iklätt romerska siffror. Klockan som ändå kändes liiite för mycket, så jag slutade prata om den. Och så låg den bara där helt glänsande i den perfekta kvadratiska asken. ”Din juridikklocka, för att du är ju så duktig”. Och än en gång dör jag tacksamhetsdöden.

 

Att på lördagen helt förväntanslös och lugn bege mig in till huvudstaden för att möta mina två bästisar i hela världen. Bara så nöjd och tillfreds med att få tillbringa en kväll i vår stad med dem. Att alla tre äntligen ska vara samlade på en och samma plats var i mina tankar en tillräcklig och så himla värd tjugoårspresent. Och dessutom visste jag ju att det vankades kanonmiddag på någon hemlig restaurang och bara så mycket dubbelbubbel i Mallans fantastiska lägenhet på Kungsholmen.

 

Att åka upp i den där sjukt sega hissen och bara studsa in i dem när jag äntligen har nått toppen. Att bara prata, bara få se dem tillsammans. Att äntligen bara få interagera tillsammans såsom bara vi tre gör. Äter Magnums nya champagneglass, dricker avec från Italien, poppar skumpa och bara är i livet tillsammans. Börjar piffa upp oss och lägga glitter som ska räcka ett halvt dygn framåt. Sätter på mig ett svart paljettfodral och det. Känns. Så. Rätt.

 

Att stå utanför Mallans dörr efter en lång lyxmiddag och helt plötsligt höra ett så jäkla märkligt dunk inifrån lägenheten. Öppnar ytterdörren och klampar rätt in i ett hav av kulörta ballonger och förstår absolut ingenting. Hinner tänka typ är det inbrott eller när fan hann Mallan göra allt detta. För att sedan öppna dörren in till köket och mötas av alla de människor jag håller kärast här i världen. Med paraplydrinkar i högsta hugg, sjungandes ja må hon leva. Och jag dör. Dör chockdöden. Dör kärleksdöden. Och jag bara tappar fattningen, faller handlöst mentalt och förstår knappt någonting. Ser på dem, kramar dem och börjar långsamt inse att de faktiskt står där. Alla som trevligt har avböjt ett firande med någon godtagbar ursäkt, och så står de bara där. Mitt i vad som är min överraskningsfest, en överraskningsfest av mina bästisar för mig och mina 20 år. Och lilla hjärtat bara brinner av kärlek för dem. Ju längre tiden går börjar jag långsamt inse att detta faktiskt är verkligt, och dör ännu en tacksamhetsdöd. För att Alice och Mallan har styrt denna otroliga upplevelse, för att de alla är här för min skull och får mig att känna mig som livets prinsessa.

 

Att dansa i Stockholms natt med dem, att skåla för 20 år, för livet, för oss. Att ha ett ständigt påfyllt champagneglas, att bara skåla ännu mer. Att bara blunda och känna livets förtrollande lycka. Att shotta i armkrok med min älskade vapendragare, att stå ute på den lilla balkongen med vän efter vän och bara prata om allt, att stå i rökrutan med paret och min man och röka bort alla lungor. Att bli fullkomligt överöst av komplimanger från mina älskade vänner och känna kärleken, lyckan, tacksamheten över att jag har dem pulserandes i varenda jävla ven i hela kroppen. Som den där drogen som kontinuerligt omnämns i litteraturen. Herregud den finns på riktigt.

 

 

Till alla er som förgyllde min 20-årsdag (vecka?!): ni är fantastiska. Ni är anledningen till att mitt liv går runt, till att jag skrattar så mycket som ni ofta säger att jag gör. Ni är allt och jag är så himla tacksam att jag får uppleva livet med er.
All min kärlek till varenda en av er, ni är #livetsliv.



Stormen utanför och tårar innanför

Stormen utanför drar hårt i glasrutan i fönstret och vinden skriker därute i mörkret. Jag känner hans andetag mot mitt ansikte där vi ligger under kalla täcken i ett hus på en ö mitt ute i havet. Känslan av att vara så långt ifrån allt, och bara cirkulera i varandras syre.

Min kala kropp fryser under täcket, han ser det och lägger en arm över min midja och drar mig intill sig. Värmen från hans arm fyller hela min kropp och kylan känns inte lika genomträngande längre.
Jag blundar.
Länge.
Och tänker, glöm inte den här stunden. Glöm inte. Utropstecken.
Så öppnar jag ögonen och lägger en hand på hans kind.
Andas in.
Det luktar tandkräm, nyduschad och kärleksbrus.
Så faller en tår nedför hans kind och landar på hakan.
Och en till.
Han gråter tyst, hans nakna, sårbara själ lyser i hans ögon.
Jag vet i den stunden att han ger hela sig själv, hela sitt hjärta till mig.



Snart reser vi

Det virkade tyget hänger slappt över min solkyssta kropp. Jag tar tag i det svala balkongräcket och blickar ut över ett oändligt hav jag spenderar vintrarna att längta efter. En varm eftermiddagsivind sveper förbi och jag andas in medelhavslukten. Saltet, sanden, solen, värmen, maten, språket. Allt ryms i ett enda litet andetag. Knäsvag blir jag, och tänker att det är ett andra hem. 
Jag drar fingrarna genom det toviga, nyduschade håret och låter det hänga över ryggen. Så känner jag en varm hand som lägger sig till rätta vid min midja. Jag lägger en hand vid hans hals och andas in honom. Lutar ansiktet och kysser en solbränd, blond och glittrig kille. 
Äntligen är vi här, vi två.

Vi klingar våra Breezers likt riktigta paradise hotel-deltagare och sveper två klunkar läskande cider. Hur kan det smaka så annorlunda än hemma? Trängs i en dubbelsäng med vita lena lakan och skrattar så flaskorna tippar över. Den bekanta glädjen, som sprider sig i hela kroppen när dessa två människor befinner sig i min närvaro. Vi tar tag i saken och slängar på oss svala, svajande, klänningar och knäpper sandalerna. Vi tar oss ner till byns lilla restaurang gata och väljer av alla dessa härliga erbjudanden."En öl, ett glass rött och en smirnoff ice, tack." Medan vi njuter av maten blickar vi ut över havet och andas in varje sekund av tiden. För en tid då vi bara är vi i ett medelhavsland, är värt alla vintrar, alla jobb, allt plugg, allt. 


 

 



Sånt fint glitter

Det sprakar och glittrar i mig. Och pulserar och dunkar och allt sånt där. 
Ah, jag älskar den känslan.

♥ När min bästis smsar och säger att hon fått AB på sin tenta.
♥ När jag ligger nerbäddad i vita lakan i ett litet studentrum i Lund, vaknar och ser mina bästisar i samma rum.
♥ När en kollega på jobbet har kommit mig så nära på ett sätt som gör att han känns som en storebror.
♥ När jag vet att min bästis, som ganska ofta jagar efter känslor och grubblar över humör, skriver att hon känner sig så hemma i sin nya stad. 

♥ När min pojkvän säger att han älskar mig. Vill aldrig sluta höra de orden eller säga de orden till honom. 
♥ När jag pratar en stund med syster och hon säger att hennes nya studentrum är färgglatt och fint.
♥ När jag i veckan tog körkort. 
♥ När jag tänker på alla fina saker som händer snart och att jag har tre (!!) resor inplanerade. 



Veckans mest lästa artiklar

gamla godingar? Kärlek med Forni Devote bloggerskornas semesterparadis
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://starsandsisters.devote.se