a beautiful conversation with a beautiful mind

För några dagar sedan sa jag det.
”Jag har inte känt något sedan honom.”
Och i den sekunden insåg jag att det faktiskt är sant.
Förutom skolsaker och känslor förknippade till fest och alkohol har jag inte känt något sådant här innerligt och ”jag-tappar-andan-starkt” på två år. (ja, jag räknar in studenten i den kategorin)

 

Jag vet inte riktigt, men det var som om en liten del av mig dog då.
Det enda jag riktigt kände, var det jag gjorde. Prestationer.
Kanske blev det något maniskt i det. Att köra så hårt med min hjärna, så att endast en bråkdel av energi fanns kvar att finfördelas till hjärtat. Kanske var det så att jag tog död på den delen av mig själv med flit, för att istället hylla och uppskatta den hos andra. För hos mig var allt sådant mörklagt, bortkastat, instängt, utelåst.

 

Och så är det några som trots år av höga, välbyggda murar, bara bryter rakt igenom dem på ett dygn och når fram till den delen jag alltid har älskat hos dem. Sagt att det är det finaste som finns, det finaste man kan ha.
Att det drygt tio dagar senare fortfarande kan få mig tårögd bara vid tanken, att det värmer så himla mycket, gör mig så otroligt tacksam. Hej ny resa.

 

Gamla ord som håller sin sanningshalt

Det är inte för att jag inte vill.
Inte för att jag har blivit förstörd.
Inte för att jag inte vet att det är fint.

 

 

Eller så är det precis just därför.
För allt det där.
För det där som förstördes en tid för längesen.

 

För att jag inte tål den där vardagen tillsammans.
Tål knappt att ens tänka en kort sekund på det.
Det bara svartnar.
Ett mörkt, farligt beroendemissbrukheroin jag inte gärna testar igen.

 

Ändå vet jag att det inte är fult,
bara för att det är ett beroende,
det är bara inte för mig.
För jag jagar aldrig igen.

 

En vecka i livets liv

Att dagen innan min tjugonde födelsedag i tre väskor och sjuttielva påsar packa ihop mitt liv på Nilssonsbergs som inneboende, för att flytta till mitt alldeles egna rum på Viktor Rydbergsgatan 48. Mitt egna förstahandskontrakt. Att min älskade mamma möter upp mig i Göteborg med bilen och allt möblemang, för att hjälpa mig att flytta 2 km bortåt. Hur vi kånkar och bär kartong, påse och väska fram och tillbaka mellan bil och rum i säkert en timma. Och hon är så mammig och praktisk som bara en mamma kan vara. Väl i rummet slänger hon ihop möbel efter möbel som om hon inte gjort annat i sitt liv, och jag tittar på henne med så mycket tacksamhet. Hur vi mitt i allt flyttstim får avbryta för att gå någon ynka km neråt gatan för att äta en fantastisk pre-födelsedagsmiddag på min favoritrestaurang. Musslor, bouillabaisse, vitt vin och min mor, alltså vilken middag. Men mer än så blir det inte för vi är taggade på att fortsätta med rummet. Somnar sedan i det rum som nu är mitt, med min mamma några meter ifrån, precis innan tolvslaget med en sån himla feel good-känsla i hela kroppen.

 

Att på min födelsedag vakna upp med en morgonsol som letar sig in mellan filt (som mamma tillfälligt satt upp som gardin) och fönster, och höra ett litet grattis några meter ifrån. I mitt rum, efter första natten. Att hänga på låset utanför inredningsbutikerna prick kl. 10.00 för att vi ska hinna kompletteringsshoppa och montera upp. Och att faktiskt på 1.5 h hinna gå in i fem butiker två gånger för att hitta allt det perfekta. Ljusa svallande gardiner, babyrosa badrumsmatta, skira sidenband att dekorera med.

 

Att komma till skolan efter ett magiskt dygn och möta upp min nära vän i klassen, och få ett perfekt inslaget rektangulärt paket. Ett paket innehållandes boken. Boken som jag velat läsa så länge nu. Om att älska av Mihaela Forni. Och jag bara kramar Emelie och dör tacksamhetsdöden.

 

Att promenera till Avenyn och kliva in på Systembolaget, bara för att jag kan. Gå runt och kolla på allt, och än en gång, köpa vadfan jag vill bara för att jag kan.

Att några timmar senare fixitrixa och lägga på skimmer, för att sedan möta upp mina fina jurrepinglor i Göteborgs kärna för att äta en trevlig födelsedagsmiddag. Och så fina de är. I piff och innerliga leenden.

 

Att på fredagen 16.00 kasta ifrån mig allt vad juridik heter och åka hemhemhem. Hem till min älskade familj, till mina underbara vänner. Att springa upp till mitt lilla flickrum och mötas av blomma till rummet, kuvert och fint inslaget paket. P.A.K.E.T.E.T. Paketet innehållandes k.l.o.c.k.a.n. The klocka. Mina drömmars klocka i silver, iklätt romerska siffror. Klockan som ändå kändes liiite för mycket, så jag slutade prata om den. Och så låg den bara där helt glänsande i den perfekta kvadratiska asken. ”Din juridikklocka, för att du är ju så duktig”. Och än en gång dör jag tacksamhetsdöden.

 

Att på lördagen helt förväntanslös och lugn bege mig in till huvudstaden för att möta mina två bästisar i hela världen. Bara så nöjd och tillfreds med att få tillbringa en kväll i vår stad med dem. Att alla tre äntligen ska vara samlade på en och samma plats var i mina tankar en tillräcklig och så himla värd tjugoårspresent. Och dessutom visste jag ju att det vankades kanonmiddag på någon hemlig restaurang och bara så mycket dubbelbubbel i Mallans fantastiska lägenhet på Kungsholmen.

 

Att åka upp i den där sjukt sega hissen och bara studsa in i dem när jag äntligen har nått toppen. Att bara prata, bara få se dem tillsammans. Att äntligen bara få interagera tillsammans såsom bara vi tre gör. Äter Magnums nya champagneglass, dricker avec från Italien, poppar skumpa och bara är i livet tillsammans. Börjar piffa upp oss och lägga glitter som ska räcka ett halvt dygn framåt. Sätter på mig ett svart paljettfodral och det. Känns. Så. Rätt.

 

Att stå utanför Mallans dörr efter en lång lyxmiddag och helt plötsligt höra ett så jäkla märkligt dunk inifrån lägenheten. Öppnar ytterdörren och klampar rätt in i ett hav av kulörta ballonger och förstår absolut ingenting. Hinner tänka typ är det inbrott eller när fan hann Mallan göra allt detta. För att sedan öppna dörren in till köket och mötas av alla de människor jag håller kärast här i världen. Med paraplydrinkar i högsta hugg, sjungandes ja må hon leva. Och jag dör. Dör chockdöden. Dör kärleksdöden. Och jag bara tappar fattningen, faller handlöst mentalt och förstår knappt någonting. Ser på dem, kramar dem och börjar långsamt inse att de faktiskt står där. Alla som trevligt har avböjt ett firande med någon godtagbar ursäkt, och så står de bara där. Mitt i vad som är min överraskningsfest, en överraskningsfest av mina bästisar för mig och mina 20 år. Och lilla hjärtat bara brinner av kärlek för dem. Ju längre tiden går börjar jag långsamt inse att detta faktiskt är verkligt, och dör ännu en tacksamhetsdöd. För att Alice och Mallan har styrt denna otroliga upplevelse, för att de alla är här för min skull och får mig att känna mig som livets prinsessa.

 

Att dansa i Stockholms natt med dem, att skåla för 20 år, för livet, för oss. Att ha ett ständigt påfyllt champagneglas, att bara skåla ännu mer. Att bara blunda och känna livets förtrollande lycka. Att shotta i armkrok med min älskade vapendragare, att stå ute på den lilla balkongen med vän efter vän och bara prata om allt, att stå i rökrutan med paret och min man och röka bort alla lungor. Att bli fullkomligt överöst av komplimanger från mina älskade vänner och känna kärleken, lyckan, tacksamheten över att jag har dem pulserandes i varenda jävla ven i hela kroppen. Som den där drogen som kontinuerligt omnämns i litteraturen. Herregud den finns på riktigt.

 

 

Till alla er som förgyllde min 20-årsdag (vecka?!): ni är fantastiska. Ni är anledningen till att mitt liv går runt, till att jag skrattar så mycket som ni ofta säger att jag gör. Ni är allt och jag är så himla tacksam att jag får uppleva livet med er.
All min kärlek till varenda en av er, ni är #livetsliv.

 

Stormen utanför och tårar innanför

Stormen utanför drar hårt i glasrutan i fönstret och vinden skriker därute i mörkret. Jag känner hans andetag mot mitt ansikte där vi ligger under kalla täcken i ett hus på en ö mitt ute i havet. Känslan av att vara så långt ifrån allt, och bara cirkulera i varandras syre.

Min kala kropp fryser under täcket, han ser det och lägger en arm över min midja och drar mig intill sig. Värmen från hans arm fyller hela min kropp och kylan känns inte lika genomträngande längre.
Jag blundar.
Länge.
Och tänker, glöm inte den här stunden. Glöm inte. Utropstecken.
Så öppnar jag ögonen och lägger en hand på hans kind.
Andas in.
Det luktar tandkräm, nyduschad och kärleksbrus.
Så faller en tår nedför hans kind och landar på hakan.
Och en till.
Han gråter tyst, hans nakna, sårbara själ lyser i hans ögon.
Jag vet i den stunden att han ger hela sig själv, hela sitt hjärta till mig.

 

Snart reser vi

Det virkade tyget hänger slappt över min solkyssta kropp. Jag tar tag i det svala balkongräcket och blickar ut över ett oändligt hav jag spenderar vintrarna att längta efter. En varm eftermiddagsivind sveper förbi och jag andas in medelhavslukten. Saltet, sanden, solen, värmen, maten, språket. Allt ryms i ett enda litet andetag. Knäsvag blir jag, och tänker att det är ett andra hem. 
Jag drar fingrarna genom det toviga, nyduschade håret och låter det hänga över ryggen. Så känner jag en varm hand som lägger sig till rätta vid min midja. Jag lägger en hand vid hans hals och andas in honom. Lutar ansiktet och kysser en solbränd, blond och glittrig kille. 
Äntligen är vi här, vi två.

Vi klingar våra Breezers likt riktigta paradise hotel-deltagare och sveper två klunkar läskande cider. Hur kan det smaka så annorlunda än hemma? Trängs i en dubbelsäng med vita lena lakan och skrattar så flaskorna tippar över. Den bekanta glädjen, som sprider sig i hela kroppen när dessa två människor befinner sig i min närvaro. Vi tar tag i saken och slängar på oss svala, svajande, klänningar och knäpper sandalerna. Vi tar oss ner till byns lilla restaurang gata och väljer av alla dessa härliga erbjudanden."En öl, ett glass rött och en smirnoff ice, tack." Medan vi njuter av maten blickar vi ut över havet och andas in varje sekund av tiden. För en tid då vi bara är vi i ett medelhavsland, är värt alla vintrar, alla jobb, allt plugg, allt. 


 

 

 

Sånt fint glitter

Det sprakar och glittrar i mig. Och pulserar och dunkar och allt sånt där. 
Ah, jag älskar den känslan.

♥ När min bästis smsar och säger att hon fått AB på sin tenta.
♥ När jag ligger nerbäddad i vita lakan i ett litet studentrum i Lund, vaknar och ser mina bästisar i samma rum.
♥ När en kollega på jobbet har kommit mig så nära på ett sätt som gör att han känns som en storebror.
♥ När jag vet att min bästis, som ganska ofta jagar efter känslor och grubblar över humör, skriver att hon känner sig så hemma i sin nya stad. 

♥ När min pojkvän säger att han älskar mig. Vill aldrig sluta höra de orden eller säga de orden till honom. 
♥ När jag pratar en stund med syster och hon säger att hennes nya studentrum är färgglatt och fint.
♥ När jag i veckan tog körkort. 
♥ När jag tänker på alla fina saker som händer snart och att jag har tre (!!) resor inplanerade. 

 

Om att älska. Igen.

För att det för snart ett år sedan var hjärtats stora dag. Den första 14e februari utan honom. Inte för att hon ville spendera den i hans famn, men för att hon varken visste ut eller in ändå. Årets mest pretentiösa dag (efter nyår) – hur i hela friden beter man sig på den dagen om man inte längre vet. Vet eller förstår det hjärtat brukade hoppa över ett extra slag för.

 

Hon klädde sig i det djupaste röda plagget hon kunde finna i garderoben, satte på det där extra glittret och köpte affärens alla varor med hjärtan på. För kärleken till sina vänner, till dem som fick henne att le, att skratta högt varje dag, för tryggheten. Log, spred så mycket kärlek hon bara kunde och bjöd alla som ville från sin lilla skattkammarpåse. Log tills ansiktet värkte av överansträngning, tills skoldagen nådde sitt slut och hon äntligen nådde hem till det lilla snötäckta huset på backen. Och hon ville känna sig så varm av all dagens kärlek. Istället möttes hon av de demoner hon så flitigt flytt ifrån, av ögon i spegeln som förlorat allt glitter och ersatts av glans.

 

 

Och det kommer till mig igen. Nu. I den här tiden när allt brukade hända. Jag vet att jag inte är den jag var då, och det har hänt mer än ett liv. Men jag kan inte vara nära det, jag klarar det bara inte. För att mitt väsen inte harmoniserar med det, för att jag avsagt allt som hör därtill. Och så ändå finns det någon där. Hjärta.

 

en helg i Lund, vid sidan om verkligheten

 

Att traska mellan små söta hus, som för det mesta inte är högre än ett par meter på, den eviga kullerstenen.
Att sick-sacka mellan de ståtliga universitetsbyggnaderna vars skönhet bygger på decennier av historia, medan Lutte berättar om alla sina intressanta föreläsningar och klasskamrater.
Att åka 40 minuter söderut med tåg och plötsligt mötas av Europa. För att Europa alltid kommer vara speciellt med dem. För sommaren som var.
Att äta charkisar, dricka vin och prata om allt det där som inte får plats över ett telefonsamtal.
Att springa över Lunds nations bakgård på mindre än tio sekunder, för att sedan mötas av en fullfjädrad nationsklubb. Full av rusiga LU-studenter.
Att höra ännu en knäpp dialekt, som även den är svår att inte älska.
Att mitt i en crowd titta på mina bästaste vänner i hela världen och bara vilja stanna ögonblicket. Precis just där. För att de är helt oslagbara.

 

Läs även dessa populära bloggar på Devote.se

http://forni.devote.se
forni
http://Andreahedenstedt.devote.se
Andreahedensted
http://Jannideler.devote.se
Jannideler
http://hannalicious.devote.se
hannalicious
http://dasha.devote.se
dasha
http://ebbazingmark.devote.se
ebbazingmark
http://Hannamw.devote.se
Hannamw
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://starsandsisters.devote.se